12 mars 2026
När jag började arbeta som arkitekt befann sig träbyggande i större skala fortfarande i ett utforskande skede. Min första chef, Lennart Sjögren, drev projekt tillsammans med Martinsons och Lindbäcks Bygg för att hitta vägar att rationellt bygga högt i trä. Umeå Östra station med sin limträstomme, Älvsbacka i Skellefteå och Inre Hamnen i Sundsvall var tidiga projekt som White i Umeå utvecklade – ofta i en skeptisk motvind.
Idag har betongsossarna blivit träsossar. Det finns en bred enighet om att träbyggande är framtiden. I min egen närhet märks det tydligt: bussterminalen på Vasaplan i Umeå med sin monumentala limträkonstruktion och Sara kulturhus i Skellefteå, där avancerat träbyggande tycks nästan självklart.
Problemet är bara att ju mer träbyggandet når nya triumferande höjder desto mer irriterad blir jag. Vad är det som skaver?
Arne Næss, den norske filosofen, har betytt mycket för mitt tänkande. Han introducerade begreppen ytlig och djup ekologisk rörelse som en reaktion på vad han såg av den spirande miljörörelsen på 70-talet. Den ytliga ekologiska rörelsen fokuserar i första hand på tekniska och administrativa reformer inom det befintliga samhället. Allt sådant är förstås värdefullt – att fasa ut skadliga ämnen, begränsa utsläpp av växthusgaser eller att etablera naturreservat. Den ytliga ekologiska rörelsen är människocentrerad och fokuserar på hur försämringar av ekosystem påverkar människans situation. Tanken på ekosystemtjänster är ett typiskt exempel från idag på ytlig ekologism.
Den djupa ekologiska rörelsen, å andra sidan, betonar alla varelsers värde oberoende av om de är nyttiga för människor. Næss själv tycktes uppleva till exempel de norska fjällen som levande och egenvärda. Den djupa rörelsen ställer frågor om vilka liv och vilka samhällen vi vill ha – inte bara hur vi tekniskt ska kunna upprätthålla det samhälle vi redan har.
Och det är här tanken leder tillbaka till arkitekturen. Det träbyggande som premieras idag sker inom samma paradigm som betongen gjorde – och gör. Det handlar om industriell tillverkning, hög precision och något i grunden obegripligt.
Vetskapen om att trä är träd har gått förlorad. I kedjan från granplanta via gallring och avverkning till produktionen kapas trädet upp i standardiserade lameller, limmas ihop och monteras som ett lego på byggarbetsplatsen. Visst ser vi att det är trä. Vi kan kognitivt förstå att det varit träd, men vi känner det inte längre.
Inte heller någon av dem som arbetat med limträelementet ser helheten – inte den som planterar, inte den som skördar, inte CNC-operatören i fabriken och inte montören på bygget. För arkitekten har trädet reducerats till ett BIM-objekt.
Jag väljer hellre höghus i trä än höghus i betong. Men jag tror att det finns något att lära av Næss begrepp här. Om det som idag triumferar är ett ytligt träbyggande – vad skulle då vara ett djupt träbyggande?
Jag anar konturerna av en träbrutalistisk hållning. Där virket hellre är sågat än hyvlat, där vi arbetar mer med tum än med millimeter. Där vi finner vår monumentalitet i trädkojor, ladugårdar och storhässjor snarare än i höghushotell.